Att fotboll är mer än bara en sport vet de flesta, på vilket sätt kan vara svårare att sätta fingret på.
För tjejerna i Unite Stockholm har den blivit en väg in i det svenska samhälle som i bland kan kännas väldigt stängt.
Till hjälp har de pådrivande krafter som bidrar med sin tid, stöttning – och framför allt oändligt med kärlek.

Text: Frida Fagerlund. Foto: Jimmy Wixtröm och Andreas Bardell.

– Okej, är ni beredda?

Korken lämnar ”champagneflaskan” – som egentligen innehåller Pommac – med ett pysande ljud och flyger en bra bit upp mot den mörka himlen innan den landar en bit in på konstgräsplanen.

Unite Stockholms tjejlag har gjort sin sista utomhusmatch för säsongen. Mötet med Lesbesocial slutade visserligen med förlust, men det gör ingenting. Den första halvleken var den bästa i år rent spelmässigt, menar de som stod vid sidlinjen. Dessutom var det första matchen som laget spelade helt utan volontärer.

De små plastglasen fylls med innehållet från flaskan. Alla samlas i en ring, sträcker fram händerna och skålar ljudligt.

Jag försöker räkna antalet nationaliteter men ger snabbt upp. Irak, Colombia, Spanien, Somalia, Afghanistan, Pakistan, Sverige…

Kylan gör sig ständigt påmind genom bitiga vindpustar, jag känner knappt mina tår längre. Men värmen som gruppen framför mig utstrålar är så påtaglig att det går att ignorera.

ur får vi fler tjejer med invandrarbakgrund att spela fotboll?

Den frågan har Svenska Fotbollförbundet nyligen ställt till sig själv. Genom initiativet ”Alla är olika, olika är bra” vill man att fotbollen ska bli bättre på att nå ut till nya målgrupper, däribland tjejer med utländsk bakgrund.

Unite Stockholm är en av föreningarna som försöker göra skillnad på det här området. Hösten 2015 startades det ideella projektet upp med syfte att ge asylsökande ungdomar i Stockholm en mer meningsfull fritid.

”Girls team” är det nyaste tillskottet. I dag ingår omkring 40 tjejer i åldrarna tolvår och uppåt i laget, även om antalet på träningar och matcher varierar.

Alla är välkomna att delta, inte bara nyanlända. Unite Stockholm ska fungera som en sluss in i det svenska samhälle som i bland kan kännas väldigt stängt.

Det har inte varit en helt enkel resa alla gånger. Men det kommer vi till.

et är kallt, men det gör inte så mycket. Jag och fotograf Jimmy Wixtröm knatar fram längs den mörka, lövbeklädda gången med sikte på den upplysta anläggningen en bit bort.

Konstgräsplanen i Farsta är fylld av kvinnor i alla åldrar. Några ser inte ens ut att vara myndiga, andra har så hårt lindade knän att det knappast kan vara deras första säsong. Det är sju mot sju, uppmuntrande rop mellan medspelarna och det där flödet av adrenalin som infinner sig när motståndarna kommer oroväckande nära offensivt mål. Fotboll i sin enklaste form en torsdagskväll.

Nu närmar sig ett nytt gäng, klädda i ljusblåa matchställ. Redan på avstånd hörs skratten, en påfallande kontrast gentemot den seriösa dialog som pågår ute på planen.

Rana, 20, spatserar längst fram med målmedvetna steg. Sjalen som täcker hennes hår går i samma himmelsblå nyans som resten av kläderna. Strax bakom kommer två lagkamrater, Silvia, 16, och Faridah, 20, tränaren Robert Laul och ”fotbollsmorsan” Maria Rehnvall.

De tre spelarna fnissar våldsamt åt något samtidigt som de lägger sina grejer i en stor hög en bit bakom sidlinjen. Rana är den enda som har underställ.

– Ni borde verkligen ha mer kläder på er, säger Maria och tittar bekymrat på tjejerna som till en början verkar oberörda inför den påträngande kylan.

Jag förstår snabbt varför hon kallar sig själv för ”fotbollsmorsa”.

En efter en droppar de ljusblå spelarna in och alla välkomnas med en innerlig omfamning. Värmen genomsyrar för övrigt hela laget. När jag sträcker fram handen för att hälsa på en av volontärerna, Boel, så ignorerar hon den bestämt och ger även mig en kram.

Med femton minuter till matchstart är nästan alla på plats. Silvia ger till slut vika för kylan och sträcker sig efter ett par långbyxor. Någon drar fram en tub med liniment som hon först tittar skeptiskt på.

– Det är till för att du ska bli varm, förklarar Maria och smörjer sedan in 16-åringens baksida lår. Du vet att jag ska sitta på tunnelbanan med det här på händerna va? Allt för dig.

I samma veva inser Rana plötsligt att hon inte har sin kaptensbindel. Ett intensivt sökande påbörjas innan Silvia till slut fiskar upp ett regnbågsfärgat tygstycke ur sin väska och räcker fram det till sin lagkamrat.

Leendet är snabbt tillbaka.

et finns positiva människor i världen och så finns Rana. Hon ler nästan hela tiden. Enda gången mungiporna sänks är när hon berättar om livet innan fotbollen.

– Jag var så lat, säger hon och skakar på huvudet som om hon förbarmar sig själv. Det enda jag gjorde var att ligga på soffan och kolla tv hela dagarna.

Rana kom till Sverige för sju år sedan, då hon var tretton. På grund av hot och förföljelse tvingades hon och familjen lämna det krigsdrabbade Bagdad bakom sig.

Att komma till ett nytt land som nybliven tonåring kan vara både tufft och skrämmande.

Saknar du någonsin ditt gamla liv?

– Innan fotbollen gjorde jag det. Det här året har förändrat mitt liv väldigt mycket, jag har utvecklats. Jag sitter nästan aldrig, jag är ute och rör på mig. Innan var det bara skolan, hemma, inget mer.

Fotbollstokig har Rana alltid varit. Som liten tjej i Irak följde hon den inhemska ligan och landslaget.

När jag nämner Ahmed Yasin, just nu utlånad från AIK till Häcken, lyser hon upp. Han är uppvuxen i Örebro men har representerat det irakiska landslaget sedan 2012.

– Jag har aldrig träffat honom, trots att jag bor i Sverige. Men jag hade jättegärna velat göra det. Jag älskar Örebro bara för att han har spelat där, säger Rana och skrattar.

– En gång var jag på deras träning men då hade Irak match så han var inte där. Så typiskt.

Själv spelade hon fotboll i Irak så ofta lägen gavs. Men om någon hade berättat för henne att hon en dag skulle tillhöra ett lag hade hon inte trott på det.

Än mindre att hon skulle bli kapten.

– Jag körde med mina kusiner, men jag trodde aldrig att jag skulle få spela matcher som dem. Enligt dem är fotbollen bara för killar, säger Rana.

– Direkt när jag lärde mig svenska och fick höra att det fanns tjejlag här så började jag kolla efter ett. Men det var svårt. Jag pratade med en del tränare, men de sa att spelarna redan kunde, att de var för bra för mig.

Det märks under samtalets gång att Rana är enträgen, att hon inte ger upp så lätt. Efter att ha frågat runt ett tag gav sökandet utdelning.

– Jag har en kompis från gymnasiet som jag pratade med, och sen pratade han med sin tränare. Så hamnade jag här, säger hon och ler ännu bredare.

När Rana pratar om fotboll är det med en innerlig ton i rösten. Det här må bara vara ett spel för många men det är uppenbart att det betyder långt mer för henne.

– Jag blir glad när jag tittar på fotboll. Jag blir glad av att spela fotboll. I bland spelar jag med ett gäng killar, trots att jag aldrig får bollen. Men jag är där varje vecka ändå, förklarar Rana samtidigt som en sorts eld tänds i de mörka ögonen.

– En del säger att ”det är bara en boll som man springer efter” men det finns något i bollen som gör att man vill springa efter den. Det är inte bara en vanlig boll. Det finns nån magi där.

Vad tycker din familj om att du spelar fotboll?

– De gillar det faktiskt, de vill att man ska röra på sig. I början var det lite jobbigt, de tyckte att det tog mycket tid och så. Men det gäller att vara bestämd.

– För ett tag sedan fick jag höra att de hade startat ett tjejlag i mitt hemland. När jag var där fanns det inget sånt. Det var viktigare att man var hemma med familjen, inte att spela fotboll.

Längtan till Irak är inte längre lika markant. Det är här i Sverige som Rana har sin tillvaro, sitt liv. Ett land som kan erbjuda oändligt med möjligheter.

Kontrasten gentemot Mellanöstern är med andra ord astronomisk.

– Personen är självständig här, det tycker jag är jättefint. Att man får välja själv, att det inte blir så att ens pappa eller bror ska göra saker för en, säger hon.

– Det är det bästa med Sverige. Att jag får min roll, att jag finns. Inte att jag bara är en kropp av ingenting. Plus att jag kan uppfylla alla mina drömmar här, det finns ingen gräns. Jag kan uppnå allt jag vill, det finns inget som stoppar mig.

Vissa svenska ungdomar kan tycka att det där blir en jobbig press, att det inte finns några gränser.

– Det är sant. Jag gick igenom det här själv. I början tänkte jag att jag ville bli advokat, att det var min grej. Men sen insåg jag att det inte skulle gå, jag vill inte döma på fel sätt och göra det dåligt för någon annan. Det är fint att man kan byta, om man vill.

När jag ställer en fråga om framtiden får hon nästan en blygsam uppsyn.

– Jag vill bli arkitekt, jag vill göra mitt eget hus. Det ska vara en blandning av allt som finns i Irak och allt som finns här i Sverige, säger Rana och förklarar:

– Det fanns väldigt många i Irak som förlorade sina hus på grund av att det var dåligt byggt och så där. Om jag gör mitt eget hus så kan jag bestämma hur det ska vara, att det ska vara säkert. Inget som dör, utan något som kan finnas länge. Att folk en dag kan säga ”det här har Rana gjort”.

Men det finns ett problem. Arkitektutbildning erbjuds endast på ett fåtal platser i landet, vilket innebär att Rana kan tvingas flytta från Stockholm.

– Då måste jag lämna fotbollen, säger hon. Det känns jättejobbigt, jag vill ju aldrig lämna det här laget.

-åriga Silvia låter linimentet torka in på låren innan hon tar på sig långbyxorna. Jag frågar henne om hon brukar bli nervös inför matcherna.

En tveksam tystnad uppstår.

– Nja, det blir som det blir… jag vet inte, ibland kanske.

Till skillnad från lagkamraten Rana var Silvias fotbollsintresse nästan obefintligt innan hon kom till Unite Stockholm för ett år sedan. Detta trots att hon är född i Colombia och flyttade till Madrid som åttaåring, två platser med stor fotbollskultur.

– I Spanien var jag med och spelade på raster och så där. Men när bollen kom var jag typ rädd för den och sprang i väg, säger Silvia och skrattar till.

– Det gör jag inte längre. Men kommer den mot huvudet då blir jag lite… jag nickade en gång och fick värsta huvudvärken.

Hon berättar att självförtroendet har växt under tiden i Unite Stockholm. Att fotbollen har gett något mer än bara träning.

– Innan var jag blyg, alltså verkligen jätteblyg. Jag har svårt att få vänner när jag är helt ensam i en stor grupp, jag måste helst ha någon med mig som jag känner. I alla fall de första gångerna. Sen är det lugnt, säger Silvia.

– Jag tycker inte att det är så kul att stå och berätta om mig själv, ”hej, jag heter så här och gör så här”.

När alla står och tittar på en.

– Precis.

I samma ögonblick kallar tränaren Robert till sig gruppen. Det är dags för uppvärmning.

Laget kör några klassiska övningar på den korta löparbanan vid sidan om planen. Kaptenen Rana manar hela tiden på de som inte ger hundra procent.

Jag står en bit bort tillsammans med volontären Annsofi, som har hoppat över spel den här dagen.

Hon berättar om aktiviteterna utanför fotbollen, hur de oftast förlorar men att det inte spelar någon roll. Att det framför allt handlar om att ha roligt.

– Vi försöker att bara prata svenska med varandra också. Det är verkligen tydligt hur en del av tjejerna har blivit mycket bättre på språket sedan de började, säger Annsofi.

Ett snabbt peptalk i en ring, några instruktioner från tränaren. Därefter är det dags att äntra planen.

Jag märker hur Ranas ständiga leende har byts ut till en allvarligare min. Egentligen vill jag inte avbryta hennes tankar men kan inte låta bli att fråga om hon brukar spela tufft.

– Nejnej, aldrig!

Hon skrattar till lite men går sedan återigen in i matchbubblan.

Det blir förhållandevis jämnt, med böljande spel. Under mötets gång känner jag att någonting är märkbart annorlunda gentemot andra fotbollsmatcher men kan inte sätta fingret på vad. Det är inte förrän en spelare ur motståndarlaget skriker ”ni måste snacka mer med varandra!” som jag inser vad känslan beror på:

Ingen i Unite Stockholm, varken från åskådarsidan eller på planen, visar något som helst tecken på frustration. I stället hejas spelarna hela tiden på med uppmuntrande ord, oavsett om de lyckas bryta en passning eller slår en enkel boll över sidlinjen.

Den här gången fungerar den taktiken väl. Unite Stockholm lyckas stå emot den hårda pressen sista tio och matchen slutar 0–0.

– Det händer nästan aldrig att det inte blir mål i de här matcherna, säger Robert, samtidigt som tjejerna firar som om de fått med sig alla tre poängen.

aria Rehnvall är en av initiativtagarna bakom Unite Stockholm. Hon, om någon, vet hur mycket arbete som ligger bakom ett projekt som det här. Hur många timmars slit som ligger till grund för att de här tjejerna ska få spela fotboll på sin fritid.

Samtidigt är hon också medveten om hur mycket man får tillbaka.

– När man står och tittar på tjejerna… säger hon och har svårt att avsluta meningen.

Ny vecka, ny match för laget. Maria tvingades gå strax innan 0–0-mötet senast men ser nu fram emot den sista för året.

I en plastkasse vid sidlinjen syns halsarna på Pommac-flaskorna som hon har tagit med sig. ”Klart vi ska ha bubbel efteråt”, menar hon.

Framför oss värmer tjejerna upp, de som har anlänt i alla fall. Några saknas fortfarande trots att det är mindre än tjugo minuter kvar innan domaren förväntas blåsa i gång.

– Jag är glad att jag inte är lärare, suckar Maria och syftar på det tuffa arbetet med att försöka organisera.

Klockan 05:00 samma morgon skickade hon ut ett meddelande i gruppchatten för att få veta vilka som skulle dyka upp. Nu studerar hon gruppen som springer fram och tillbaka under ledning av Rana med en bekymrad min.

– Laget vi ska möta är bra. Jag är mest orolig för att tjejerna inte blir tillräckligt varma och att det kommer smälla, säger Maria.

Själv arbetar hon inom marknadsföring. Att försöka bolla ett heltidsjobb och ett nystartat fotbollslag har inte alltid varit helt enkelt. Men allt eftersom fler volontärer har anslutit har hon kunnat stjälpa över en del av ansvaret på andra.

Jag frågar henne varför hon gör det här. Varför hon lägger ner så många timmar av sin tid.

– Det kan inte bara vara den här världen, den som jag befinner mig i, säger Maria.

För det är inte bara språkmässigt som tjejerna har utvecklats under året i Unite Stockholm.

– Man märker också att de får närmare till skrattet. Att de pratar och viskar med varandra. Det är svårt att förstå att man faktiskt har bidragit till det, säger Maria.

– Varje torsdag står man ju här liksom, vid sidlinjen och hejar på.

I ur och skur.

– I ur och skur.

Matchen blir tuff, mycket tuffare än förra omgången. Tjejerna lyckas hålla ner siffrorna i den första halvleken men i den andra rinner det i väg.

När domaren blåser av hänger en del av spelarna med huvudena samtidigt som Maria och gänget påtalar att de ändå ska vara nöjda med sin första utomhussäsong.

Pommacen dricks upp och spelarna samlar ihop sina grejer. Innan gruppen skiljs åt blir de påminda om det kommande VM-kvalmötet med Luxemburg på Friends Arena.

För majoriteten av tjejerna blir det den första stora matchen som de får uppleva live.

egnet öser ner över Stockholm och Solna. Vi står i en stor grupp, skyddade av taket från Mall of Scandinavia.

De flesta i laget är redan på plats, men liksom inför matchen några dagar tidigare saknas några fortfarande. Jag inser snabbt varför vi bestämde träff 1,5 timme innan avspark.

Maria muttrar återigen någonting om att hon är glad att hon inte är lärare. Men i övrigt är stämningen nästan elektrisk av förväntan.

En del av tjejerna hängde hemma hos Maria innan samlingen, käkade tacos och målade Sverige-flaggor på kinderna. Nu sitter de och småtisslar med varandra och verkar oberörda över faktumet att klockan börjar bli mycket.

Precis när Robert börjar prata om att de måste börja gå dyker den sista spelaren upp. Äntligen kan gruppen styra stegen mot nationalarenan där det förväntas bli nytt publikrekord, över 50 000. Tjugo av dessa bidrar Unite Stockholm med.

Jag går bredvid Silvia på vägen dit. Hon är en av de vars kinder glittrar i gult och blått.

– Det ska bli kul, säger hon när jag frågar hur det känns. Jag har aldrig sett en så här stor match, bara på tv.

Tjejernas reaktion när de tar de väl tar klivet ut på arenan är obetalbar. Ljuset, de svaga vindpustarna, sorlet från de många tusentals på plats.

Under tiden som vi kliver så högt upp på läktare C som det går ropar speakern upp dagens laguppställning:

”Andreeeeeas” varpå publiken svarar ”GRANQVIST” med ljudlig stämma.

När vi väl har hittat vår rad plockar nästan alla fram sina mobiler och börjar fota. Gruppbilder, selfies, Snapchat, Instagram… Så fort matchen drar i gång försvinner de ner i fickorna igen och uppmärksamheten vänds mot planen.

Inledningsvis kommer jag på mig själv med att sitta och muttra över långsamt passningsspel i den svenska backlinjen. Lite syrligt poängterar jag dessutom att straffen som Ola Toivonen får med sig efter tio minuter är väldigt billig.

Så slänger jag en blick mot tjejerna i Unite Stockholm och tystnar snabbt. De tjoar så fort Sverige närmar sig offensiv planhalva, klappar uppmuntrande så fort en blågul spelare tappar bollen.

När Marcus Berg gör sitt första mål i matchen överröstar de alla övriga på samma sektion när publiken besvarar speakerns ”Maaaaarcuuus”.

Det blir en bra kväll för samtliga åskådare den här kvällen. Oron över att det kunde bli en tillknäppt tillställning visade sig vara obefogad i stället tar Sverige en historisk 8–0-seger.

När folket börjar avlägsna sig från arenan står Unite Stockholm kvar ett tag. Ännu fler bilder ska tas i olika konstellationer. Det hela avslutas med en gruppbild där alla ler stort mot kameran med Friends gröna matta som bakgrund.

– Vad duktig målvakten var, utbrister Rana glatt och syftar på Robin Olsen som höll nollan.

– Sverige var fantastiska, verkligen jätteduktiga!

De mörka molnen har inte skingrat sig på himlen snarare verkar regnet ha tilltagit. Att hålla ihop tjugo personer visar sig snabbt bli en omöjlighet i folkmassorna, plötsligt är hälften borta inklusive Maria.

Rana organiserar vår del av gruppen och vi tar oss ner för den långa stentrappan för att lokalisera resten. Efter en stunds förvirring är vi återförenade och försöker räkna ut om pendeln eller tunnelbanan är det bästa alternativet.

Ungefär här lämnar jag tjejerna.

Innan avfärd får jag givetvis ett gäng kramar och varma hälsningar.

Det är så man gör i Unite Stockholm.

Text

Foto

Foto